Recension av Osäkerhetens horisonter – kulturella och etiska perspektiv på samhällets riskfrågor

maj 18, 2018 Av admin

En paus för läsning om risk – det var värt det.

För den som vill ägna sig åt att luckra upp definitionen av och förståelsen för riskbegreppet kan jag verkligen rekommendera antologin Osäkerhetens horisonter – kulturella och etiska perspektiv på samhällets riskfrågor, Boholm, Hansson, Persson & Peterson (red.) Nya Doxa (2005).

Den omfattar flera perspektiv som tycks vara synnerligen viktiga att belysa. För den som aldrig har använt begreppet utspädningsproblem, kommer Hanssons kapitel att vara extra givande. Jag själv är mycket fäst vid alla typer av gradering av saker. Gränsdragningsproblematiken i demokratisk teori och grader av mätbarhet map strukturbevarande mellan empiriska relationsstrukturer och numeriska är extra fantastiskt.

Förutom ett alternerande av olika traditionella akademiskt disciplinära perspektiv (som riskkommunikation/riskperception/riskbedömningar av tekniska system osv) ger boken reflektioner hämtade ur filosofiska och intradisciplinära perspektiv, vilket är helt och hållet nödvändigt, inser man. Bara förhållningssättet gör att folk bör läsa boken. Eller nej, inte folk. Men beslutsfattare, kommunikatörer och, tänker jag mig, teoretiker som på ett eller annat vis producerar sådant som kommer till användning inom exempelvis vården eller system kring vården. Nedan följer några resonemang om de första två kapitlen, varav det första är skrivet av Johannes Persson.

Johannes Perssons begreppsanalys av riskbegreppet utgår framförallt från en kritik mot att begreppet oftast behandlas kontextuellt, med fokus på konsekvens, och sällan undersöks internt eller förutsättningslöst med frågor om begreppets omfång och innebörd eller möjliga innebörd.  Vi har, menar Persson, inte tillräckligt undersökt begreppets grundvalar och arbetat metodiskt, teoretiskt kring begreppets aspekter utan har fastnat i en snäv begreppsinnebörd som antingen modifieras – specialiseras, eller byggs på – kulmineras för att användas i särskilda kontexter.

Ett problem för Persson tycks vara att begreppsanvändningen, i form av det allmänna riskbegreppet, förekom den teoretiska begreppsutvecklingen. Det allmänna, konsekvensinriktade, riskbegreppet används utifrån framförallt två aspekter nämligen utfallets art och dess sannolikhet. De här aspekterna är otillräckliga för att förstå och beskriva riskens natur – vad den omfattar och hur den ter sig.  Jag godtar Perssons slutsats men ifrågasätter hans processbeskrivning och slutsatser kring begreppsutvecklingen.

Kan vi vinna något på att kontemplera över om risk faktiskt är ett fenomen i sig i likhet med de som undergår de naturvetenskapliga faserna? Vi kan istället hävda att risk snarast är ett normativt ställningstagande till varierande fenomen, naturliga och icke naturliga, vilka uppfattas som risker på grund av dess innebörd för observatören.  Det speciella med riskbegreppet skulle vidare kunna tänkas vara att dess innebörd tvingas omfatta en relation och att risk aldrig kan stå som ett fenomen utan någon eller något som risken har sin verkan på. Ett träd som faller i skogen utgör ingen risk om det inte också finns en konsekvens för någon eller något. Vad vi observerar i dessa fall kan t.ex. vara trädet som faller men vi behöver inte ställa frågan om trädet faller när vi inte är där, vi kan ju alltid gå dit och titta i efterhand och se att så var fallet.

Träd-fenomenet ovan (Jämför med det relationella ”Låter det när ett träd faller om ingen hör?”) är inte relationellt såsom riskbegreppet är och av den anledningen är det kanske inte heller konstigt att riskforskningen inte har undergått samma teoretiska utveckling som forskning kring ”andra fenomen”. Det är av den anledningen heller inte konstigt att begreppets användning och dess utveckling är av mer pragmatisk natur.  Oscillerandet mellan det teoretiska arbetet och begreppsanvändningen har sett annorlunda ut för att den pragmatiska användningen har varit tillfredställande nog, vilket Persson nu problematiserar. Här uppstår ett problem för min egen del – Persson hänvisar till Bengt Hanssons tre faser och problematiserar utifrån att riskforskningen fortfarande är i sin linda – att de vetenskapliga målen inte tycks eftersträvas och att begreppstolkningen och användningen är stagnerad. Är inte teoriutvecklingen också pragmatisk med hänsyn till den nytta som tillkommer i form av förmågor att lösa de riskproblem om vi är intresserade av och om vi antar att risk inte är ett fenomen, kan vi anta att begreppsutvecklingen är tämligen oproblematisk såtillvida att det inte finns ett motstånd mot utveckling utan snarast en naturligt förekommande tröghet?

Å ena sidan åberopas den idealistiska inställningen till vetenskapen och de tre vetenskapliga faserna och å andra sidan proklamerar nyttan av utvidgad och fördjupad riskforskning. Vi skulle istället kunna se den pragmatiska inställningen till risk som en naturlig följd av den inneboende relationella innebörden och se teoriutvecklingen som en naturlig följd av att forskning visar på begreppets otillräcklighet och ett behov av interdisciplinärt samarbete. Men jag kan inte skaka känslan av att här kanske också krävs att synen på risk förändras från risk som fenomen till risk som begrepp och att den nobla vetenskapen godkänner den moderna vetenskapens pragmatik.

Persson beskriver dels risk som en egenskap i likhet med andra egenskaper eller aspekter och dels som något i sig självt som kan tillmätas aspekter som objektsaspekter. Det är av den här anledningen svårt att avgöra om han ser relationen till vad vi bedömer priori den tilldelade egenskapen eller om riskaspekten finns där oavsett om vi upplever den eller inte. Genom att tala om aspekter av risk, tar vi risken och gör den till ett ting i sig, till något som kan tillmätas aspekter. Ett exempel på detta är när Persson skriver ”Östersjölax och att äta Östersjölax är möjliga exempel på objektaspekter av risker.” (Sid 22)

Men genom att tala om risk som en aspekt jämte objektaspekter, talar vi då inte trots allt relationellt kring risken i likhet med resonemangen ovan? Persson undersöker här den subjektiva värderingen av risk med begrepp som dispositionsaspekter och anspråksnivåer. Båda dessa begrepp är ett sätt att undersöka och illustrera subjektets relation till risken utifrån antingen subjektets värdering av eller subjektets förutsättningar att förhålla sig till den. Man kan nu ställa frågan huruvida det är värdefullt att tala om t.ex. risker som aktiva eller inaktiva i sig själva och om det inte vore enklare och kanske mer meningsfullt att tala om relationer. Ett problem som uppstår är nämligen att vi å ena handen hävdar att riskens förekomst, med dess objektaspekt, existerar utan vår inblandning men att aspekterna, dit riskbegreppet också ibland räknas, är avhängiga vår värdering av dom. För mig blir detta ett ontologiskt snår.

Genom att tala om relationer skulle vi kunna erkänna entiteters objektivitet (trädet faller oavsett om vi är där när det händer), dvs att de finns oberoende av subjekt, men att olika relationer till dom kan beskrivas med hjälp av olika aspekts – eller egenskapsbegrepp. Vi förbinder alltså här relationen med aspekterna och understryker, precis som Persson gör med anspråksnivåer och disposiotionsaspekt, att det senare är avhängigt det tidigare. Vi får därtill ett mer konsekvent förhållningssätt till begreppet risk där risk också är en aspekt av entiteten, såsom Persson beskriver risken i vissa fall, men inte alla.

En av anledningarna till att det här förhållningssättet kan vara mer värdefullt är att vi av mätningsteoretiska utgångspunkter får en mer hållbar modell.  Vi kan tala om avgörningsmetoder endera som de objektiva skalor vi tänker oss när vi använder richterskalan och endera de metoder vi använder oss för att kvantifiera upplevelser. Det första är en avgörningsmetod för entiteten eller entitetens objektiva effekt, beroende på hur vi väljer att se på saken, och det andra undersöker just de relationella aspekterna där risk kan ses som en. Här kan en avgörningsmetod t.ex. vara strålningsnivåer för olika populationer eftersom detta är mer värdefullt (användbart) att tala om än något slags allmän strålningsnivå i sig självt.

Tyvärr förekommer några utsvävande resonemang kring så kallade affekt-heuristiska studier på sidan 26, vilket gör att jag tappar fokus på det trevliga i kapitlet. Affekt-heurustik är precis som begreppet beskriver känslo-bedömning, alltså hur vi gör bedömningar baserade på eller färgade av känslor. Kahneman refererar till citatet ”Känslans svans viftar på den förnuftiga hunden” och syftar på att våra bedömningar, vad vi anser om saker, färgas av vad vi känner inför saker. Relationen här emellan – vad vi anser och hur vi känner är vad affektheuristiska studier primärt undersöker.

Tanken att den kognitiva forskningen inte räckte till började föras fram under 80 – 90-talen av personer som Sloman, Zajonc och Epstein och bidrag till ett flertal olika idéer om hur affekter påverkade vårt beteende och undersöktes i ett flertal experiment med affektiva subliminala budskap och konditioner i form av bl.a. leenden. Den typen av experiment var valida såtillvida att de uteslöt medveten rationell bedömning och kunde möjliggöra för också undersökning av fysiska responser. Relationen mellan den affektiva inverkan på vårt beteende och hur affekt samverkar eller inverkar på det rationella tänkandet och våra bedömningar har det senaste decenniet undersökts av bl.a. Kahneman och Slovic. För hälsopsykologin har detta inneburit en ny syn på riskbeteende och kampanjer mot t.ex. rökning.

När Persson resonerar utifrån ett affekt-heuristiskt perspektiv kring lexikonexemplet (se alltså sid 26) kan man dock fråga sig hur vi ska kunna avgöra om bedömningen som görs i lexikon-exemplet har med affekter att göra. Hsee själv förklarar detta med evaluabilitetshypotesen som också har undersökts av bl.a. Kahneman.

Förklaringen handlar snarast om att vi i jämförelse av två alternativ som har varierade värden på samma attributskala, enkelt kan jämföras emedan en värdering av endast ett alternativ är avhängd hur enkelt vi kan värdera attributet. Om vi har lite information om eller svårt att greppa attributet, har vi också svårt att värdera det. I fallet där försökspersonerna hade möjlighet att värdera lexikonen mot varandra är det ena attributet (antal ord) helt uppenbart dubbel så ”bra” hos lexikon B och blev därför enklare att värdera än i fallet med enskild värdering av böckerna då antal ord var ett ovant och svårvärderat attribut. Jag tycker att Persson har gjort en egen och lite väl utsvävande tolkning av experimentet eftersom vi får problem med validiteten. Hur ska vi kunna veta om ett slitet bokomslag ger upphov till affekt? Slovic beskriver den affektiva responsens som snabb och automatisk. Kan vi tala om specifika begrepp som sympati såsom Persson gör?

Det är enkelt att dra logiska slutsatser ur vetenskapliga fynd och att skapa hypotetiska ramverk med begrepp som beskriver logiska processer men det är skillnad på semantik och reella processer varom det senare inte alls behöver te sig logiskt för att vara sant.  Jag tycker att Perssons text i alltför hög grad för en metafysisk eller ontologisk diskussion och det kanske på bekostnad av en vetenskaplig. Men å andra sidan tycks antologin i första hand vara teoriutvecklande.

Åsa Boholm och Celio Ferreira som skriver det efterföljande kapitlet börjar med en mycket vag och för mig provocerande mening ”I det moderna (eller sen-moderna) samhället har vetenskapen på många områden erövrat mandatet att formulera ”sanningar” som tidigare religionen har haft monopol på.” (sid 29)

Jag undrar genast utifrån vilket perspektiv detta påstående ska förstås.  Det är lite slit och släng på den första sidan och jag tror att jag har att göra med ett slags mycket generell diskursbeskrivning, kanske med en vinkling som vill uppmana till källkritik? Tyvärr hamnar vi med två ”teoretiska inställningar” som kallas utifrån– och inifrånperspektiv som presenteras mot en mycket lösformulerad bakgrund (sid 34). Utifrån denna problematik vill jag bara påtala att synen på kulturrelativismen och vad den innebär är mångfacetterad och omstridd. Säkert beror det delvis på grund av att historiska relativister som Fleck och Mannheim har yttrat sina positioner utifrån inte för dagen moderna kontexter och sedermera tolkats och försvarats av i Sverige t.ex. Holmqvist och Nordqvist. Relativismen tycks definieras framförallt utifrån sin antites som väljs av debattör. Jag skriver väljs för att det finns flera parallella diskussioner här och de utmynnar i olika förhållningssätt.

Boholm och Ferreira har valt utifrån-perspektivet som diskuterar rationaliteten och rimligheten i att förhålla sig till kulturella kontexter. Författarna menar att antitesen ”söker etablera en allmängiltig och absolut fast punkt” (sid 34) och diskuterar det vetenskapliga värdet som finns däri. Tesen, relativismen, blir här i närmaste laget vetenskapsfientlig och omöjliggör för tvärkulturell förståelse eftersom relativismen inte kan ställa sig utanför kulturen och titta objektivt på andra kulturer eller sin egen.

Men vi måste inte godta just den här antitesen. Vi skulle kunna hävda att jo, relativisten kan visst ställa sig och göra en tvärkulturell analys och uppskatta värdet i det vetenskapliga, metodologiska arbetet, men att relativismen samtidigt hävdar att den fasta punkten som vi söker etablera aldrig kan undersökas i sig självt utifrån termer om sanning eftersom vi aldrig kan få tillgång till verkligheten. Vi kan blott undersöka den utifrån de metoder och den fasta punkten som konstrueras utifrån våra egna förhållningssätt, formade och färgade av våra egna kontexter (här får man nog djupdyka i den idéhistoriska utvecklingen av relativismen). Huruvida detta förhållningssättet skulle vara mer eller mindre värt andras förhållningssätt behöver inte vara en relevant fråga för relativisten och denne kan mycket väl tänkas föredra förhållningssätt och markörer för att de utifrån ett vetenskapligt perspektiv är av större behållning än a-vetenskapliga perspektiv.

Utifrånperspektivet här är inte är synonymt med universalismen, vilket kanske beror på att den relativismen som författarna återspeglar till större del handlar om den epistemologiska relativistiska diskussionen än den kulturrelativistiska. Vi kan istället förstå utifrån-perspektivet som ett godkännande av idén om att objektiv kunskap är möjlig och att den är högst väsentlig för forskningen. Med objektiv menas förmodligen något slags ren, ofärgad kunskap men definitionen görs inte explicit.

Författarna föreslår, mot en problematiserande bakgrund, att studiet av risk skulle kunna gagnas av en ny indelning som kan tänkas vara plausibel map idésystem och utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv. Jag håller nog med om att studiet av risk kan gagnas av en analytisk modell som inte tolkar riskperception utifrån ”stabila, kulturella kategorier av människotyper”. (sid 37) Jag har dock lite svårt att förstå syftet med de olika aktivitetssfärerna som presenteras i kapitlet på samma sida och vet inte riktigt vad många använda begrepp egentligen betyder i alla utbroderade och vaga formuleringar, men jag tänker mig att författarna beskriver diskurser eller kontexter (de själva nämner samhällen) där risker definieras, hanteras och kommuniceras och att riskerna i processen ges olika innebörd eller förstås på olika sätt.

Det är utifrån ett samhällsperspektiv som författarna diskuterar synen på risker och hur denna skiftar mellan de olika sfärerna och kan fångas upp och formuleras i gråzonen. Gråzonen tycks vara där risken inte till fullo är förstådd av allmänheten eller definierad av en sfär vilket gör att den effektivt kan göras föremål för ideologisk tolkning och spridning. Sfärerna ska uppenbarligen inte förstås som en heltäckande förklaring till vad risk är eller hur risk kan förstås utan utgör en uppdelning av vad författarna anser är av intresse för riskforskningen. De tycks utgöra några av de mer lättfångade kontexterna där riskbegreppet berörs och modifieras i en uppifrån-och-ned-modell. Sfärerna utgörs av kontexter där riskbegreppet legitimt (anses ha befogenhet att uttala sig) undersöks och formuleras emedan gråzonen tycks illustrera nedifrån-och-upp-processer. Ned här omfattas av konsumenter och gräsrötter och upp kan ses som auktoriteter eller i sammanhanget professionella.

Utan att säga för mycket kan uppdelningarna tyckas vara lite snäva idag med tanke på den mycket breda rollen som sociala medier idag axlar gällande informationsdelning. Författarna utgår exempelvis från att vetenskapen står politiken närmst gällande kommunikation kring riskbegreppet och så är det kanske men genom att tala om institutionell hantering har vi avlägsnat politiken från konsumtionssamhället, dvs politiker är inte konsumenter utan står utanför den typen av subjektiv bedömning av risker. Kanske är uppifrån-och-ned processer ett förlegat sätt att beskriva informationsöverföring- och hantering på?Och kan modellen problematiseras genom begrepp som Eli Parisers filterbubbla och sociala diskurser rymmandes inom sociala medier?

Även politiker förhåller sig idag till en mer marknadsmässig information om risker och kan fatta beslut utan vetenskapligt underlag. Begrepp som institution eller ”politiken” för tankarna till instrumentell analys och vårt politiska landskap möjliggör knappast för ett oberoende av eller större steg ifrån vare sig Gråzonen, Mediasamhället eller Marknaden vilken är den sista av de fyra sfärerna och beskriver hur risker kommersialiseras.

Författarna utgår från att det finns en möjlighet att nå, beröra eller uppfatta en objektiv verklighet, dvs uppleva något som inte är färgat av våra värderingar, kunskaper eller kontexten. Vi möter här ett slag för den kritiska realismen och ett problematiserande av dess förhållande med den samhällsvetenskapliga teoretiska ståndpunkten, ett förhållande som jag tidigare har upplevt som tämligen problemfritt.[2] Det verkar vara det här förhållandet som gör att författarna inte anser att det är meningsfullt att tala om risker som objektiva eller socialt konstruerade.

De ser, liksom jag, att förhållandet kan vara problemfritt eftersom vi kan undersöka risker både kontextuellt och konstatera att de existerar i verkligheten. Jag tycker att författarna har fortsatta svårigheter att hitta de egentliga antiteserna till de teser de vill driva. Här har ytterligheter som idealism ställts mot realismen och i vissa fall den naiva realismen i ett försök att påvisa en problematik som närmast kan liknas vid ett slag i luften.

En diskussion som däremot inte alls förs är den om huruvida den kritiska relativismen kontra realismen har något att säga om vad den vetenskapliga metoden kan bidra med. Författarna har här fastställt att det utan vidare är objektiv kunskap vi får med den naturvetenskapliga metoden och att våra val av metoder är rationella. Är detta nödvändigtvis ett filosofiskt problem? Låt oss säga att vi godtar den kritiska realismen som författarna oftast förespråkar, är problemet löst nu?

Nej, menar jag. Jag tycker att vi då bortser från de normativa aspekterna i forskningsprocessen och simplifierar begreppet objektiv. Vi kan möjligen tala om objektiv data som ofärgad när vi t.ex. ska fastställa ett visst mätvärde men kan vi tala om att vad vi undersöker är ”materiell verklighet” lika enkelt? (sid 50) Den teoretiska diskussionen har först i syfte att lösa spänningar mellan olika filosofiska ståndpunkter och syner på kunskap men har utelämnat andra aspekter som mätningsproblem och normativa ställningstaganden. Vad menar vi med objektiva risker och vad menar vi med socialt konstruerade risker? De implicita antaganden som görs här kan vi inte bara strunta i.

Slutligen: Det är säkert användbart att skapa teoretiska modeller för att ge överblick och illustrera diskursiva ramverk såsom Boholm, Ferreira och några av de övriga författarna här gör. Jag tycker att den stora risken (om man kan använda det begreppet problemfritt hädanefter) är att diskussionen tenderar att bli verklighetsfrånvänd. I makroperspektivet och den teoretiska beskrivningen måste förankringar finnas kontinuerligt till vad vi faktiskt undersöker och en tydlighet med vad vi menar och vill med undersökningen. Å andra sidan är boken, som sagt, teoretiskt utvecklande och bör läsas oavsett.

 

[2] För mina egna tidigare resonemang kring riskbegreppet som relationellt vill jag understryka att realismen inte förutsätter ett oberoende eftersom relationen visserligen förutsätter ett subjekt men det förutsätter inte subjektets medvetenhet om risken.